När 140 tecken inte är nog
Kategori: Allmänt
Text. Det är vad som kommer flöda i denna blogg. Jag vet varken om detta är en bra idé eller dålig men eftersom att min gamla blogg (hemligalouise.se) togs bort så börjar jag om på något som må vara ganska torrt och tråkigt, nämligen att försöka tömma dessa påsar av känslor genom fingrar mot tangenter som varken kunnat tömmas via mun eller tårar. Att prata om känslor, om vad som skaver och gnager inombords har aldrig varit min starka sida endast ett fåtal personer har fått höra mitt ynka rop på hjälp. Jag försöker intensivt tömma mina känslor på 140 tecken genom Twitter men inget är perfekt och inte ens en app fyller mitt ständiga behov på att ventilera i alla dess former.
Vad är det som skaver och äter upp mig inombords? jag vet inte. Hur vågar man gå in i djupet på sig själv när man knappt kan se sin egen utsida i spegeln? Jag vet inte varför livet tog en sådan vändning när ätstörningen jag dragits med allt för länge nu börjar övervinnas till slut. Jag förstår inte hur destruktiviteten och ångesten kan växa sig starkare hela tiden då jag snart är i mål.
Vad är livet? tungt, det tynger min bröstkorg mot marken, pressar fram förbjudna tårar och även de sidor jag aldrig trodde skulle komma tillbaka igen, nämligen önskan om att dö för att få vara på en bättre plats. Samtidigt som jag ännu kan skymta den person jag en gång var så kommer jag knappt ihåg mig själv och det som bedrövar mig mest av allt är att jag tappat mig själv på denna oändliga väg mot tillfrisknad i alla dess former. Jag funderar ofta på vem jag var, vem jag är och vem jag kommer bli. Som den perfektionist och det kontrollfreak jag är så vill jag nå den totala lyckan vilket innerst inne tynger mig för att dessa krav jag har på mig själv som 20åring inte uppnås i dagens psykiska tillstånd. Livet är ju dock inte fyskam till hundra procent, att ha flyttat till en ny stad, fått nya vänner och fortfarande har ett distansförhållande vid liv trots att jag gråtit fler kvällar över hur ensamheten skurit mig i hyn och bränt bakom ögonlocken.
I påskägg önskar jag mig en lättare bröstkorg.
